Överleva övergrepp

Till att börja med kan vi konstatera att alla inte överlever. Det är svårt att bevisa orsakerna till självmord men i nya undersökningar framkommer att ca. 30 % har haft självmordstankar till följd av övergrepp och ca. 15 % har försökt ta sitt liv. Vissa överlever heller inte av andra orsaker. Det ultimata övergreppet är att män dödar kvinnor. 16 kvinnor dödades av partners eller före detta partners 2019. (Intressant är att våldet mot kvinnor har minskat de senaste 20 åren till följd av kvinnors ökade oberoende (enligt BRÅ). Man har helt enkelt haft råd att dra från snubbar som slår. Det knyter sig i magen på mig när jag tänker på hur många som inte har eller kommer att ha råd i och med försämrad ekonomi till följd av Coronakrisen.)

Vilka följder har ett övergrepp? Hur ser våra liv ut efter att de trasats sönder, ofta i väldigt unga år?

Här kommer några betraktelser.

Den första betraktelsen som jag vill dunka in i huvudet på alla är att det här kan röra sig om vem som helst. Långt borta från de sensationaliserade orden (övergrepp, våldtäkt, självmordstankar) sitter helt vanliga kvinnor i helt vanliga grå vardagar och har till exempel alltid i bakhuvudet att de vill ta livet av sig. Tankarna finns där som en bakdörr som vi vet att vi kan ta till om det blir för överjävligt. En romantiserad bakdörr. Vi har kommit att älska döden, som vi uppfattar som att äntligen få själsfrid, för det är en sådan fridfull kontrast till livet som vi ofta känner oss överväldigade av och många dagar undrar hur vi ska orka fortsätta leva. Vem vet hur det blir den dagen vi inte längre kan stå emot lockelserna.

Och vi går till jobbet.

Där i bakhuvudet eller i framhuvudet finns också inspelningen att det inte spelar någon roll vad som händer med mig. Det finns gott om hajar som lurar, ständigt på jakt efter kvinnor med denna förvärvade svaghet. De nosar upp, letar. Var är hon som vi kan utsätta för ännu fler övergrepp? Kvinnoförtrycket hånskrattar. Det blir ändå alltid hennes fel. Hon blir slampan. Hon blir den prostituerade. Hon blir horan. Den självdestruktiva, fallna kvinnan. Vi står på samma kontinuum. Vemsomhelst kan bli en hora. Låt inte det införlivade kvinnoförtrycket kilas in mellan oss.

Och vi förklarar. Du måste också städa. Jag har planerat allt inför kalaset. Jag gör känsloarbetet.

Vissa dagar känns kroppen så tung. Varenda kvadratcentimeter skriker att den inte kan röra sig. Och även om den skulle kunna det så vill jag inte. Jag har gett upp. För så länge sen. De lät mig falla, lät mig sjunka så djupt ner. Och sedan slöt sig cementtaket, istaket, glastaket och jag har flutit omkring här ensam så länge att jag knappt känner mig som en människa. Så långt från alla människor. Det värsta var att ingen märkte. Man blev en duktig tyst flicka. Och alla var så glada för att man inte blev en galen, skränig hora. 

Och vi fortsätter gå ut i världen alltid beredda. På påhopp, på slag, på spott, på våldtäkt. Med sorgen i bakfickan över att aldrig få veta vilka vi är när vi är avslappnade. Sexismen är luften vi andas. Det finns ingen värld utanför den.

Jag kan aldrig äta ordentligt. Oftast äter jag alldeles för mycket. Det finns alltid någon känsla att trycka ner. Det finns ingen kvinna jag känner som har ett normalt förhållande till mat. Vi tar till missbruk för att det outhärdliga ska sluta kräla på vårt skinn.

Och vi fortsätter knullas som porrdockor av män som runkar till snyggare versioner av kvinnor och säger att de bryr sig om oss.

När vi var unga liftade jag och mina kompisar. Vi hoppade in i vilka bilar som helst. Gubbars, unga killars, vemsomhelst som kom körande på Lövstavägen eller vid Vällingbyrondellen. Visst, vi hade missat bussen, så vi kan skylla på det. Men vi ville ha spänning. Vi tog risker. Vilken tur att det inte hände något. Så att vi inte fick skylla oss själva. På toppen av allt. 

Och vi får fortfarande ointresserade blickar när vi pratar om något som gör ont. Vi kan inte förvänta oss att män som säger att de älskar oss ska lyssna. För våra röster går upp i falsett. Hysterika. För vi blir arga. Kärring. För att vi har rätt. Boooring.

På 15 år har jag inte haft en bra relation. Det har funnits allt. Alkoholism, narkotikamissbruk, fysisk misshandel, psykisk misshandel, utnyttjan, tjatsex, otrohet, himlande med ögonen när jag ska prata, väntan, en sådan brist på uppmärksamhet att mina ord bara fastnade i halsen. Men det har inte funnits jämställdhet, respekt eller avslappning för min själ eller min kropp. Ungefär som min barndom. 

Jag behöver er mina systrar.