Överleva övergrepp

Till att börja med kan vi konstatera att alla inte överlever. Det är svårt att bevisa orsakerna till självmord men i nya undersökningar framkommer att ca. 30 % har haft självmordstankar till följd av övergrepp och ca. 15 % har försökt ta sitt liv. Vissa överlever heller inte av andra orsaker. Det ultimata övergreppet är att män dödar kvinnor. 16 kvinnor dödades av partners eller före detta partners 2019. (Intressant är att våldet mot kvinnor har minskat de senaste 20 åren till följd av kvinnors ökade oberoende (enligt BRÅ). Man har helt enkelt haft råd att dra från snubbar som slår. Det knyter sig i magen på mig när jag tänker på hur många som inte har eller kommer att ha råd i och med försämrad ekonomi till följd av Coronakrisen.)

Vilka följder har ett övergrepp? Hur ser våra liv ut efter att de trasats sönder, ofta i väldigt unga år?

Här kommer några betraktelser.

Den första betraktelsen som jag vill dunka in i huvudet på alla är att det här kan röra sig om vem som helst. Långt borta från de sensationaliserade orden (övergrepp, våldtäkt, självmordstankar) sitter helt vanliga kvinnor i helt vanliga grå vardagar och har till exempel alltid i bakhuvudet att de vill ta livet av sig. Tankarna finns där som en bakdörr som vi vet att vi kan ta till om det blir för överjävligt. En romantiserad bakdörr. Vi har kommit att älska döden, som vi uppfattar som att äntligen få själsfrid, för det är en sådan fridfull kontrast till livet som vi ofta känner oss överväldigade av och många dagar undrar hur vi ska orka fortsätta leva. Vem vet hur det blir den dagen vi inte längre kan stå emot lockelserna.

Och vi går till jobbet.

Där i bakhuvudet eller i framhuvudet finns också inspelningen att det inte spelar någon roll vad som händer med mig. Det finns gott om hajar som lurar, ständigt på jakt efter kvinnor med denna förvärvade svaghet. De nosar upp, letar. Var är hon som vi kan utsätta för ännu fler övergrepp? Kvinnoförtrycket hånskrattar. Det blir ändå alltid hennes fel. Hon blir slampan. Hon blir den prostituerade. Hon blir horan. Den självdestruktiva, fallna kvinnan. Vi står på samma kontinuum. Vemsomhelst kan bli en hora. Låt inte det införlivade kvinnoförtrycket kilas in mellan oss.

Och vi förklarar. Du måste också städa. Jag har planerat allt inför kalaset. Jag gör känsloarbetet.

Vissa dagar känns kroppen så tung. Varenda kvadratcentimeter skriker att den inte kan röra sig. Och även om den skulle kunna det så vill jag inte. Jag har gett upp. För så länge sen. De lät mig falla, lät mig sjunka så djupt ner. Och sedan slöt sig cementtaket, istaket, glastaket och jag har flutit omkring här ensam så länge att jag knappt känner mig som en människa. Så långt från alla människor. Det värsta var att ingen märkte. Man blev en duktig tyst flicka. Och alla var så glada för att man inte blev en galen, skränig hora. 

Och vi fortsätter gå ut i världen alltid beredda. På påhopp, på slag, på spott, på våldtäkt. Med sorgen i bakfickan över att aldrig få veta vilka vi är när vi är avslappnade. Sexismen är luften vi andas. Det finns ingen värld utanför den.

Jag kan aldrig äta ordentligt. Oftast äter jag alldeles för mycket. Det finns alltid någon känsla att trycka ner. Det finns ingen kvinna jag känner som har ett normalt förhållande till mat. Vi tar till missbruk för att det outhärdliga ska sluta kräla på vårt skinn.

Och vi fortsätter knullas som porrdockor av män som runkar till snyggare versioner av kvinnor och säger att de bryr sig om oss.

När vi var unga liftade jag och mina kompisar. Vi hoppade in i vilka bilar som helst. Gubbars, unga killars, vemsomhelst som kom körande på Lövstavägen eller vid Vällingbyrondellen. Visst, vi hade missat bussen, så vi kan skylla på det. Men vi ville ha spänning. Vi tog risker. Vilken tur att det inte hände något. Så att vi inte fick skylla oss själva. På toppen av allt. 

Och vi får fortfarande ointresserade blickar när vi pratar om något som gör ont. Vi kan inte förvänta oss att män som säger att de älskar oss ska lyssna. För våra röster går upp i falsett. Hysterika. För vi blir arga. Kärring. För att vi har rätt. Boooring.

På 15 år har jag inte haft en bra relation. Det har funnits allt. Alkoholism, narkotikamissbruk, fysisk misshandel, psykisk misshandel, utnyttjan, tjatsex, otrohet, himlande med ögonen när jag ska prata, väntan, en sådan brist på uppmärksamhet att mina ord bara fastnade i halsen. Men det har inte funnits jämställdhet, respekt eller avslappning för min själ eller min kropp. Ungefär som min barndom. 

Jag behöver er mina systrar.

Sexstrejk är det enda rätta

I veckan slutade min fifi fungera. På riktigt. Mitt under samma typ av samlag som jag dagarna innan hade varit jätteglad över att få idka. Jag kunde inte känna något. Inte nåt. Och då var det bra, rent tekniskt. Det var ingen våldtäkt. Det var inget tjatsex. Det var i och för sig lite dålig fittslickning i början som en dålig ursäkt för förspel. Men ändå inte det klassiska dåliga sexet. Dåligt var det ändå. För mig.

Efteråt var det så mycket jag tänkte och kände.

Jag kände lycka. För att äntligen har blivit ett med min kropp. Stockholmssyndromet 2020 – män som inte vill bli ihop med kvinnor de annars vill göra allt med – funkade inte på mig längre.

Jag kände rättmätig vrede. Visst, vi kan bearbeta mycket. Men jag skulle hellre ha varit utan den här erfarenheten. Då menar jag hela nedbrytningsprocessen som en sådan här relation innebär. Jag gjorde allt rätt och fick kuk. Mållgankuk, dessutom, kändes det som.

Jag mindes. Första dejten. Jag kände mig sprudlande, stark, självsäker. Slutbild: Man kämpar för sin självkänsla. Hur jävla stark man än var innan. Hur jävla rätt man än har gjort och försökt ha integritet, försökt ge den andra tid. Lyssnat och sagt vad man vill. Sagt ifrån. Frågat. Tagit upp. Så sitter man där och det känns som att alla slickfrillorna garvar åt en för att man är en sån jävla kvinnoförlorare. En jävla bitterfitta. Som måste försvara sig med att jag inte är bitter, jag är heligt förbannad. Men jag är bitter. Och ledsen. Hur mycket mer skit måste jag, som är en fungerande, shysst person, vara med om? Jag är 45 år och bitter över så många saker. Att dejtingmarknaden är ett våldtäkts- och kvinnoförtrycksträsk 2020 (googla tinder + våldtäkt och förvånas över att det här inte är något ALLA snackar om). Att folk blivit så känslomässigt störda att de inte ens fattar det. Att vettigt folk inte kan hålla ihop och bestämma sig för att nu blir det fan inget mer förrän ni skärper er.

Jag vill inte bounca back från något sådant här en enda gång till. Jag vill inte höra mina fina väninnor berätta om hur de blir förnedrade på det ena eller andra sättet av halvmänniskor och 27 %:s människor.

Varför är det såhär då? Parrelationer är, som feminismen för eoner sedan konstaterat, ett svart hål. Vi blir först utsatta för behandling av våra farsor och brorsor och männen nära oss som säger att vi är mindre värda. Vi ser våra morsor och mormödrar och systrar sucka upp till män, bli behandlade som skit av män, dra ett tyngre lass arbetsmässigt och dra det tunga känsloarbetslasset där det största tacket man fortfarande kan få är att känna sig och betraktas som en jobbig kärring.

Men grundbulten är att vi alltid är ensamma. Organisering kräver att man går ihop. Men det svåra med att organisera sig på kärleksarbetsplatsen är att vi kan gå från att ånga av vrede efter ett samtal med våra kompisar och sedan ändå stå där ensamma med honom. Och med hela sexismen.

Man står alltid där ensam i sin parrelation, till syvende och sist. Eller? Jag tror definitivt på kompisdejting. Ta med sig någon på dejten. Låt den ställa några väl valda frågor. Egentligen tror jag på att ha någon i rummet bredvid när man har sex, som kan checka in lite då och då och fråga om allt är okej. Men det jag börjar tro mest på är vanlig hederlig sexstrejk i utökad variant. Inget sex, inget netflix och chill, inget måla om i vardagsrummet tills det blir en reell förändring.

Förr i tiden var kvinnor som män bara roade sig med prostituerade. Men vi får inte ens betalt.

Inte i pengar. 1600 kronor för varje lyssnad timme tycker jag är ett rimligt pris för den gratisterapi som många kvinnor tillhandahåller. 200 kr för varje självklar sak som måste sägas av en tröttare och tröttare kvinna. Insättning på våra pensionskonton helt utan motprestation är ett annat förslag. Äger han bostadsrätten? Be honom skriva över halva eller gör slut om han inte vill vara din jämlike. Jag skojar inte.

Inte i cred. Hur gör du för att vara så bra på relationer, relationer som är själva livet, är en fråga som alla män borde ställa kvinnor. Hur gör ni för att inte supa ihjäl och ta livet av er i lika hög grad och leva längre, borde också vara frågor som män borde vara rejält intresserade av.

Jag kan också rekommendera att vi kollektivt skrattar nästa snubbe som säger öh jag har inget att komma med rakt upp i ansiktet. Har du inget att komma med, stanna fakkin hemma. Även sex innebär att man har en relation. (1600 kronor kan swishas till mig för dem som fann detta vara ny information.) Är du känslomässigt handikappad? Gör något åt saken. Hur du vet det? Du trodde att sex bara vara att gnida kön. Som bäst.

Tyvärr tror jag att det kommer bli ett dejtingappsmetoo som kommer chocka oss alla snart. Ett metoo där vi kommer sätta pannorna i djupa veck över hur det kan komma sig att kvinnor som ser så fria ut och är så frispråkiga i ett av världens mest jämställda länder ändå blir förtryckta som om kvinnoemancipationen var i sin absoluta linda.

Låt gräshoppssvärmarna och pesten ta dejtingstockholm 2020. Ingen kvinna kommer sakna det i alla fall. Sexstrejk är det enda rätta!